The mind is a beautiful thing

Ja då var man hemkommen igen då efter en hel helg med massa information och socialiserande. Har umgåtts med en av mina fantastiska vänner Carro ett tag sen jag kom hem, men nu är jag ensam igen.

Det är så jävla tomt när du inte är här vid min sida! Jag får ingen ro. Hjärtat känns som om det snart ska brista. Jag vill somna i din famn höra din röst och känna hur du smeker mig på huvudet tills jag somnar. Känna din värme mot min kropp när du håller mig i din famn. Se djupt in i dina vackra ögon igen. Prata med dig hela natten tills solen går upp.

Ja jag saknar dig och kan inte med ord beskriva hur jobbigt det är att inte få vara med dig och se dig lycklig.

Tror aldrig ensamheten känts så enorm eller att skräcken för att bli ensam varit så stor. Rädslan må vara obefogad eller är den det? Vad säger att jag inte blir det? Har aldrig haft höga tankar om kärlek och känslor överhuvudtaget. Så plötsligen faller man dit. På ett sätt ångrar jag det, kanske mest för att det gör ont. Allt omkring mig påminner mig om vad som varit och vad som kan komma att bli sanning. Försöker döva det värsta på de sätten jag kan, även om de kanske inte alltid är bra på lång sikt. Att sysselsätta sig och inte vara ensam är min medicin, som sagt inget som fungerar i längden.

Men vad gör man när man bara vill komma bort från verkligheten och glömma? Fokusera på något som ligger utanför. Gymmet, skolan, jobbet och idrottsföreningen får mig att glömma. Upp tidigt och i säng sent, för lite sömn och dåligt att äta. Låter inte speciellt hälsosamt när jag ser det så här svart på vitt, men motivationen och orken har försvunnit helt. Låter som om jag vore en galen stalker som inte kan göra annat än att leva för sin idealiska partner.

Jag har, som du säkerligen märker, svårt att hantera mina känslor. Speciellt när de är så starka som de är idag. Det går inte en dag utan att mina tankar går tillbaka till mina ljusare minnen och önskar mig tillbaka dit. Om jag ändå kunde flyga iväg eller gå i ide och försvinna för en kort stund och glömma alla känslor.

Ta bort alla känslor och tankar! Jag vill inte känna eller tänka mer. Det tar för mycket på min energi att gå runt i en drömvärld. Det finns inga mer tårar att fälla. Kroppen är utmattad och urvattnad. Jag går på en tunn linje mellan förnuft och galenskap. Bedövar känslorna genom musiken och gymmet. Aggression är inte en bra metod men en väl fungerande för tillfället.  Tillsvidare. Det tömmer kroppen på allt. Kroppsligt och själsligt. Nu orkar jag inte mer.

//Yours truly
Sandra

Sitter här klockan 02:02 på natten efter gymmet och väntar på att äggen ska bli klara och att jag ska komma för mig att börja plugga. Än så länge så har det inte gått så bra. Tankarna i huvudet flyger bara runt, runt, runt.

Det har bara gått en vecka och det känns som en evighet. Inget fungerar som det borde. Orken och motivationen är som bort blåst, fast det har den varit sen långt tillbaka. Dock har det blivit tydligare nu.

Dagarna bara flyter förbi som i en dimma medan jag jobbar, tränar, pluggar och pysslar på med mina olika engagemang. Egentligen vill jag inget av dem. Skönast vore att bara få lägga sig ner och låta allt försvinna bort ett tag. In i dimman ut i ljuset.

Minnena finns kvar överallt och påminner mig om något som var det bästa som kunde ha hänt. Nu får de mig att oroa mig över vad som kan komma att hända och alla möjliga mindre roliga slut på det vackra….

In my dreams and my thoughts
not a second goes by without you on my mind.
I do everything not to stop and think
’cause every time it hurts.

All the songs remind me of how I used to feel
every time you looked me in my eyes.
They tell me it’s going to be easier by time
but I don’t care ’bout the pain I just want to be as happy as I was
when you were by my side”

Ligger i sängen och försöker sova, det är dock lite svårt när min älskling är här. Och ikväll är det extra jobbigt eftersom kag väntar på en överraskning i morgon som min pojkvän fixat åt mig. Det är lite av en hat kärlek jag känner gentemot överraskningar. Jag klarar knappt av att vänta på dem eller hålla dem själv när jag väl ska göra en själv! Hoppas det inte är nåt läskigt som bungyjump eller fallskärmshoppning ! Kommer bli glad ändå, får ju umgps lite mer med min älskling innan han drar iväg på sin livs resa. Måste säga att jag är lite avundsjuk då jag också vill ut och se världen! Men samtidigt är de lite tråkigt att han åker ifrån mig. Kommer sakna honom så mycket att det gör ont redan nu. Men jag kommer vänta på honom för jag har aldrig känt så här förut och jag har aldrig älskat någon så som jag älskar honom! Han är mitt allt och han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

”Guldkorn i livet kommer när man minst anar det. De fyller vardagen med ljus och lycka. Det är dock inte alltid de stannar förevigt. Därför är vikten av att hålla dem hårt såså länge man får stor.”

Vissa dagar är inte som de bör vara. En känsla av att något inte är helt rätt sänker sig ner över en och fyller en med vemod. Det finns så mycket jag skulle vilja göra, men de är ändå inget värda utan min älskling. Känslan av att inte räcka till och oron över att inte passa in finns alltid där. Osäkerheten gör sig påmind och får mig att tveka ytterligare.

Ibland är det lätt att känna att man bara vill ge upp, rymma från verkligheten och hoppas på att allt går över om man kör huvudet i sanden. Tankarna gör inte saken bättre och inte heller de känslor som svallar upp och ned för jämnan. Det är lätt att säga att man ska tänka på de positiva saker som händer i livet, men det är inte alltid så lätt när känslorna styr mer än det sunda förnuftet.

Om jag kunde skulle jag fly, men något håller mig kvar.
Känslorna styr även om de är motstridiga.
// Yours truly Frankie

”Hur kan något så vackert orsaka sådan skada?

Det som ska skänka lycka.
Det som är livets mening.
Jag kommer alltid finnas här.
Som din skugga står jag bakom dig.
När du behöver tröst  håller jag om dig.
När du vill öppna ditt hjärta kommer jag lyssna.
Hos mig kommer du alltid finna en öppen famn att vila i.”

Sitter och funderar över hur allt runt omkring en kan vara så föränderligt. Inget består i sin helhet, även stenar slipas ner. Förra veckan var en ganska tung vecka, men denna veckan har börjat bra. En del av energin är tillbaka. Nu väntar jag bara på att hoppet också ska vända tillbaka. Saker blir inte alltid som man förväntat sig.

Jag började på en stig men kom till ett vägskäl där jag var tvungen att göra ett val. Skulle jag åka till Norge eller inte. Som ni kanske vet blir jag kvar i Sverige till våren. Var det ett bra val? Jag vet inte, men jag vet att jag inte vill engagera mig i något jag inte känner mig hundra procent säker på. Vilket var fallet i denna historia.

Det är inte bara skola och arbete som påverkar en eller de val man gör. Allt runt omkring hänger ihop., på något underligt sätt. Hade jag åkt till Norge hade jag inte fått träffat min älskling på nästan ett halvår, och vem vet om han hade tänkt att dra utomlands under den tiden. Hade jag klarat av skolan då? Jag vet redan svaret och jag vet redan vad jag har att vänta, även om jag inte vill tänka på det.

Om saker ändå vore lätta, om beslut kunde göras utan ens medverkan. Ibland undrar jag om det inte vore bekvämare att vara lyckligt ovetandes om sin omgivning. Utan känslor och utan kunskap. Bara avverka livet så som man avverkar ved. Om livet ändå bara innehåller smärta och ångest, hur ska man då kunna njuta? När ska man njuta? Se till de små saker som gör dig lycklig brukar de säga. Men om de små sakerna som gör en lycklig även kan göra en ledsen vad ska man då klamra sig fast vid? Lycka känns bara som en utopi som inte finns på riktigt, det enda som går att uppnå är nöjdhet och vad är det värt egentligen? Detta är en av anledningarna till varför det vore skönare att vara lyckligt ovetandes och dum där tankar om livet inte får utrymme, för de gör bara livet hårdare.

//Over and out
Frankie

I mitt inre kan jag se mig själv gå genom skogar och dungar fyllda av höstens färger och dofter. Det doftar fukt blandat med förmultna löv och nyutsprungna svampar. Trädens toppar lyser av höstens klara färger. Nästan som en eld far genom lövtaket i takt med vindens sus.

Här kan jag stå, här vill jag vara. I just denna stund för alltid. Här är jag trygg. På just denna plats vill jag vila för alltid, just i denna stund. För alltid.

I min fantasi kan jag se mig springa genom dimma och skog full av färg. Springa mot mitten. Där jag kan se himlen ovanför lövverket. Kontrasten av den klarblåa himlen mot trädens gulröda färg och gräsets fortfarande illgröna färg. Där får tankarna springa fritt över gräsets mjuka täcke.

Här kan jag stå, här vill jag vara. I just denna stund för alltid. Här är jag trygg. På just denna plats vill jag vila för alltid, just i denna stund. För alltid.

Här vill jag ligga och in supa höstens dofter och ljud. Höra vindens sus och lövens prasslande när de lossnar och singlar ner mot marken lätt som en fjäder. Höstens alla klara färger får mig att försvinna in i fantasin. Här kan jag ligga och njuta av de röda, gula och orangea lövens spel och njuta för alltid.

Här vill jag stå, här vill jag vara. I just denna stund för alltid. Här är jag trygg. På just denna plats vill jag vila för alltid, just i denna stund. För alltid. Här vill jag ligga och vila min sista vilan, ta mitt sista andetag. Här smälter min dåtid, nutid och framtid ihop till ett. Just i denna stund, just här. För alltid i lugnet av höstens vagga.

”Om jag med ord kunde beskriva vad jag känner.
Om jag med en bild kunde visa dig hur jag känner.
Om jag med alla dina sinnen kunde få dig att känna hur jag känner.

Skulle du förstå mig då?
Skulle du stanna kvar hos mig då?

Om Jag ger dig mina tankar förstår du hur jag känner då?
Om jag ger dig min själ förstår du hur jag känner då?
Om jag ger dig mitt hjärta förstår du hur jag känner då?

Om jag ger dig av hela mig skulle du förstå då?
Skulle du stanna kvar hos mig då?

Vad ska jag göra för att få dig att förstå?
Hur ska jag kunna förklara vad jag känner för dig?
Hur ska jag få dig att känna det jag känner för dig?

Utan dig är jag ingen.
Utan dig är jag bara ett tomt skal.
Utan dig är jag ensam.
För det finns ingen som du.”

Ibland är livet så otroligt orättvist och jävligt. Det känns som om saker bara rasar sönder framför en så fort man funnit något som ger en glädje i livet. Det behöver inte alltid betyda slutet, men det är ändå ett hinder som uppstått. Eller ja jag har vetat om det, men undvikit det så länge jag kunnat.

För det första trodde jag väl inte att jag skulle falla för någon så som jag gjort. Jag visste på sätt och vis vad jag gav mig in på, men blundade väl för det faktumet att allt gott har ett slut. Eller som sagt det behöver inte betyda ett definitivt slut, men det är ändå en förlust av något som skapar lycka.

Natten som varit var nog den svåraste natten på länge. Mitt hjärta och själ är så långt ifrån överens. Jag vet att jag inte kan hålla honom kvar för min egen skull, för jag vill ge lycka inte ta lyckan ifrån honom. Jag menar inte att det är lättare för honom heller. Men jag vet att jag måste låta honom gå och söka den frid han letar efter. Han är en orolig själ som jag inte klarar att lugna. Jag har dock inte känt så här på många år och det kommer inte vara lätt att leva utan.

Hur gör man för att undkomma smärtan och sorgen av att låta någon gå när den behöver det? Det finns inte ord för att beskriva den känsla som befinner sig i mitt hjärta enbart av tanken på vad som kommer att ske. Frustration, egoism, ilska, sorgenhet och ren uppgivenhet. Hur flyr man från något man inte vill känna? Hur sliter man av ett plåster utan att det orsakar smärta?

Jag ville inte somna, för jag ville inte att det skulle komma en morgon dag. Det fick inte bli så verkligt som det faktiskt är. Det är inget nytt, det är bara mer äkta och intensivt. Det är något jag aldrig trott på och inte klarar att säga. Jag vill inte säga. Om ändå önskningar kunde slå in. Då skulle jag leva i min dröm värld där allt är perfekt…

/// Frankie

Det slog mig i dag att det börjar bli höst! Bladen på träden börjar skifta i färg och luften har fått en annan doft. Den doftar höst, vad det nu skulle vara. Tror det är doften av en viss kyla blandat med fuktiga löv och gräsmattor i kombination med en svag nyans av avgaser. I stan är det så i alla fall. Ute på landet är det en helt annan känsla. Där är allt mycket mer stilla och doften är starkare av våta löv och gräsmattor men även en stark doft av våra väntade guldkorn i skogen, svamparna! Jag har faktiskt hunnit varit ute en gång och plockat ganska mycket svamp. Planerar att göra det snart igen med Carolina.

Jag må vara en tvättäkta stadsbo som aldrig skulle kunna tänka mig att flytta ut på landet, men en dag eller så skadar faktiskt inte. Att kunna dra ut till stugan på somrarna och ara slappna av och på hösten ha en skog bakom knutarna att kunna gå ut i och plocka svamp. Det där korta avbrottet från verkligheten som behövs lite då och då. Jag brukar gå runt där i skogen och tänka på hur livet ser ut och ibland låter jag även fantasin skena iväg, så som man gjorde när man var liten. Skogen får liv på ett annat sätt. Den blir inte så stor och skrämmande som jag också kan tycka att den är. Det är inte ett ställe jag trivs i när det är mörkt, även om jag vet att det farligaste jag kan stöta på är en varg eller en björn och det är inte ofta det händer.

Det är konstigt egentligen vad en stor harmlös skog kan skrämma upp en när man bor i en stad där risken att bli rånad eller knivhuggen är mycket större än att man skulle stöta på en varg ute i skogen. Ha! Ja lite fånig är man, men staden och dess ljus och ljud gör mig trygg, trots farorna. Jag är nog mer rädd för vad jag själv är kapabel att göra än vad någon annan skulle göra mot mig. De gånger jag känner mig osäker har jag, som tur är, många goda vänner som går att ringa till för att få lite sällskap på vägen hem genom en öde stad. Fast natten är nog ändå min vän. När jag bodde på generatorgatan bodde jag på sjunde våningen och hade den mest bedårande utsikt över Västerås stad. Vackrast var det på natten när alla ljusen från gatlampor, neonlampor och billjus lyste upp staden. Det var så mysigt att släcka ner lägenheten och bara titta på hur någon ensam stackare skyndade sig genom staden eller hur neonskylten på Granngården bytte färg med jämna mellan rum. Känslan av att vara ensam uppe och vaka över en sovande stad var kittlande och harmonisk på samma gång.

Även morgnarna är vackra, även om jag inte är någon morgon människa har jag, tackvare jobb valet, varit vaken innan alla stiger upp. Då ligger staden tyst och dyster, på väg att vakna. Några få bilar är i rörelse, antingen är det några som precis gått av sitt natt skift eller några som ska gå på sitt morgon skift. Om det är vår eller höst brukar diset ligga lågt över staden så det känns som om man går runt i en sagovärd. Allt eftersom dagen gryr trär solstrålarna igenom diset och lättar upp himlen som, en vacker höst/vår dag, blir alldeles klart ljusblå. Det är synd att man inte tar vara på dessa dagar mer och ser dem för vad de faktiskt är, en stund för njutning och tacksamhet att live faktiskt kan vara så underbart och vackert! Det är ett under att vi faktiskt fortfarande får dra nytta av vår vackra moder jord innan den är helt förgången.

Mitt bästa tips är att ta vara på dagen för vi vet aldrig när det är över eller när vi inte kan leva som vi gör längre. Ta vara på de stunder som får dig att må bra, njut av de tillfällen då du kan se det vackra i världen för vi ska inte ta något för givet. Jorden går inte under så länge vi lever men den kommer inte finnas där för alltid i alla fall inte i den form vi känner till den.

Nu tjatar mina kära små lurviga fyrfota vänner på mig att vi ska sova så jag lär göra dem till lags och släcka för dagen.

// Yours Truly, Frankie

Idag är min hjärna tom och mitt hjärta lite smått sargat. Jag vet att jag inte borde titta på Animal Planets program ”Untamed and Uncut”. Jag blir så ledsen när jag ser hur hemska människor är mot djur. Hemska människor som bara vill djuren ont och inte har vett att avliva/jaga djur på ett humant sätt är så vedervärdiga människor. De är inte ens värda att kallas människor! Fällor där djuren kan fastna med tassar eller klövar och inte kan komma loss borde förbjudas. Djur må vara djur men de kan känna smärta och förtvivlan och rädsla. Hur farliga den än må vara så är de alla lika värda och borde behandlas därefter.

Mitt hopp om att människor någonsin ska bli snäll och leva i harmoni tynar sakta bort allt medan djuren får lida av vår dumhet och grymhet. Hur mycket jag än försöker förstå varför människor gör som de gör kan jag ändå inte göra det. Jag kan inte få in i mitt huvud hur en person kan vilja skada en annan individ med uppsåt utan att känna något alls! Usch nej nu orkar jag inte gräva ner mig mer i detta. Jag borde gå och lägga mig och hoppas på att jag inte drömmer mardrömmar om skadade och torterade djur…

// Regards a sad animal lover…
Sandra aka Frankie

Sitter här nu på begäran av Veronica(!) som tycker att jag skriver alldeles för lite. Därför tänkte jag som avbrott i ”pluggandet” skriva lite här om vad jag tänker på för tillfället.

Jag kan inte sluta tänka på vilken underbart och sjujäklans kul helg jag haft, trots att jag varit halv krasslig. Om man kunde leva kvar i de stunder när allt känns så där perfekt att man inte vill somna i rädslan för att det ska ta slut. Helgen var nästan så bra! Trevliga människor som blivit lite lätt överglada av förfriskningarna sitter och pratar tillsammans. Umgås som en enda stor familj.

Det är sådana tillfällen som får en att orka med de där minutrarna, timmarna, dagarna och åren som flyter förbi som en grå massa av tristess och leda. Vad är meningen att gå runt runt som i ett ekorrhjul? Äta, sova, jobba, plugga och skita. Jo de är de där få men gemytliga tillfällena som infaller lite då och då. De tillfällen då dimman lättar och en ny värld av färg öppnar sig. En stund av avslappning och njutning. Det tillfälle där man får klaga och slänga ur sig allt från himmel och jord. Där det omöjliga blir möjligt och drömmar blir verklighet.

Att kunna sitta där i vimlet bland människor och se hur kärlek och värme sprider sig. Bara luta sig tillbaka och känna att här vill jag stanna. Här är jag hemma. Tänk att bara kunna sitta och studera människor när de interagerar med varandra och man kan läsa på minspelet att det är en livligt brinnande diskussion om ingenting som aldrig kommer leda någonstans, men likväl är de så inne i diskussionen att det glöder om dem.

Jag skulle kunna hålla på i evigheter om stunder som är värda att ta vara på, men som är svåra att komma ihåg när det väl behövs. För det är sällan de där stunderna återspelas i huvudet och värmer upp ett kallt sinne just när världen känns som mest grå och tråkig. Du kommer enbart minnas de stunder som är svårast de som får dig att sjunka lägst. I de flesta av fallen kommer det hända, men några få gånger, ganska lätt räknade, kommer de där värmande minnena att bubbla upp till yta och smeka ditt sinne för att påminna dig om svunna tider….

//Yours Truly,
Frankie

Jag måste säga att även om det är tråkigt att man inte kan gå ut en regnig dag som denna finns det små guldkorn som är värda att hålla fast vid. En sak är vänner som behöver en och som finns där när man själv behöver dem. När man kan göra något för en vän som är i ”nöd” och få den att le är nog en av de absolut bästa ögonblicken som finns. Men även om man inte känner en person och kan få den att le tillbaka är även det en framgång och ett tillfälle som värmer långt framöver.

Det andra som får min vardag att lysa upp är mina kära små fyrfota lurviga vänner, som ibland kan ställa till lite problem. Men så fort de tittar på en med sina stora gröna/gula ögon och kurrar smälter man och all ilska och frustration rinner ur en på en gång. Som ni säkert vet så har jag skaffat en liten kattunge, eller liten är han inte längre. Han växer och växer så det knakar och han har energi som en duracellkanin! Trots att han väcker mig långt före väckarklockan och välter ner mina finaste blomkrukor är han min ögonsten, mitt allt! Utan mina älskade fyrfota vänner, Dexter och Leo skulle mitt hem inte vara fullbordat. Det skulle vara trist och tråkigt och grått. En öde lägenhet utan någon värme.

Den senaste ängeln i mitt liv är Douglas. Han får mig att le och känna mig som ett barn på nytt! Han är en av få som verkligen tar mig för den jag är och jag vågar vara den utflippade person som jag är med honom. Varför fann jag inte han tidigare? Han vände min värld upp och ned och jag föll pladask som en fjortis! Jag hoppas och kommer göra allt för att få behålla honom så länge jag får. Han är en helt underbar människa!

Och sist Veronica, vi träffades av en ren slump. Men nu är hon en av mina närmsta vänner som jag lovar dyrt och heligt att ställa upp på i vått och torrt. Hon hade en dålig dag och jag var en av dem som lyckades få henne att le. Lite Sandras ost och skinkpaj plus lite körsbärspaj hjälpte mig att få henne på bättre humör. Du är en ängel Veronica och en av de finaste människorna som finns! Jag tänker behålla dej i all evighet!

// Best regars from yours truly
Sandra aka Frankie

Jaha då får jag än en gång börja om igen då. Hoppas det går bättre denna gång.
Man kan inte alltid få det man önskar på en gång. Sånt är livet!
Så länge man mår bra så vad gör det då att saker förändras och byter riktning? Det kan ju vara roligt med lite förändring ibland. Något jag kan vara nöjd med är att jag klarat av ett helt år på högskolan med de högsta poängen nästan rakt igenom alla kurser!

Känns lite pirrigt dock att byta boende och börja packa saker igen för ännu en flytt! Nu får jag äntligen en riktig lägenhet på 69(!) kvm. Känns inte helt fel som sagt. Lite dyrare men helt klart värt det. Där kommer jag och mina små pojkar trivas som fisken i vattnet!
Det är en hel del som ska packas och flyttas, tur det bara är några hundra meter.

Nu kan jag inget annat än längta till flytten och tills skolan startar igen. Samt att ta en tripp till England om jag har tur! Det skulle vara grädden på moset att få besöka London med en av de bästa! Dessutom har jag Norge att se fram emot till våren som kommer.

Då kommer jag hålla till på en av Europas största idrottsforskar anläggningar i Kristiansand.  Känns inte helt fel att lära sig av de bästa inom kost och träning.
Hoppas de är snälla och att jag förstår vad de säger!

Nej nu ska jag lyssna lite musik och mysa med katterna!

//Sandra